Christoffer Forslund

Det är en fråga jag har ställt mig många gånger under arbetet med Pappahjärtat som gick sönder. Och efter de senaste dygnens turbulens kring utgivningen har jag ställt den igen.

Mitt svar är fortfarande ja.

Men jag har aldrig trott att rätten att berätta min historia innebär rätten att berätta allt.

Jag är inte felfri. Det försöker jag inte heller framställa mig som i boken. Jag har gjort misstag, fattat dåliga beslut och reagerat på sätt som jag i efterhand kan se annorlunda på. Det här är inte en bok där jag försöker övertyga läsaren om att jag hade rätt i varje situation och alla andra hade fel. Och framför allt är den inte skriven för hämnd.

Tvärtom har en stor del av arbetet handlat om en helt annan fråga: Vad behöver faktiskt berättas – och vad ska lämnas utanför?

Jag har lämnat mycket utanför boken. Även sådant som hade kunnat stärka min egen sida av historien. Min princip har varit att det jag berättar ska kunna verifieras och ha betydelse för berättelsen. Att något är sant innebär inte automatiskt att det behöver publiceras. Finns inte betydelsen för berättelsen ska privata och känsliga uppgifter inte vara med bara för att de är dramatiska eller skulle få någon annan att framstå i sämre dager.

Och det finns en gräns som väger tyngre än allt annat: mina barn.

Om någonting riskerar att skada dem utan att vara nödvändigt för att förstå berättelsen väljer jag bort det. Utan att tveka. Jag har skrivit om boken flera gånger just av det skälet. Jag har försökt hitta sätt att berätta vad som faktiskt hände och samtidigt lindra det som är känsligt kring mina barn.

Det är också en viktig anledning till att personerna i berättelsen är anonymiserade. När det gäller de vuxna har jag egentligen haft en annan grundinställning. Vi är vuxna människor. Vi fattar beslut och utför handlingar som vi också måste kunna stå för. Men även ett utpekande av vuxna kan i slutändan drabba barnen. Därför valde jag anonymisering.

Den principen förändras inte för att personer själva väljer att koppla sig till berättelsen eller har synpunkter på utgivningen. Jag tänker inte börja peka ut människor därför att jag är arg, frustrerad eller besviken.

Jag lyssnar också på kritik. Kommer någon med sakliga argument och en samlad ton kommer jag att lyssna. Det har jag gjort genom hela processen. Manuset har bearbetats flera gånger och jag har gjort förändringar – ibland mer långtgående än vad som efterfrågats – just för att göra en redan känslig berättelse så varsam som möjligt.

Men det finns en annan moralisk fråga som jag tycker är minst lika viktig: vad kostar tystnaden?

Den frågan har blivit allt viktigare för mig under arbetet med boken. Om jag tystnar – vilken berättelse finns då kvar? Jag skulle gå sönder inombords av tanken på att människor skulle kunna tro att jag gjort fruktansvärda saker utan att jag någonsin fick möjlighet att berätta min sida.

Och det finns en ännu större anledning. Om något händer mig finns risken att min berättelse försvinner med mig. Det vill jag inte. Mina barn förtjänar möjligheten att en dag, när de själva vill och är redo, kunna läsa min berättelse och själva bilda sig en uppfattning.

Men Pappahjärtat handlar samtidigt om någonting betydligt större än min familj. Vi säger hela tiden ”barnets bästa”. Det står i utredningar, beslut och lagstiftning. Det upprepas nästan som en självklarhet. Men barnets bästa får aldrig reduceras till vackra ord. När systemen som ska skydda barn brister kan konsekvenserna följa ett barn under många år.

Föräldrar och allmänhet förtjänar att få veta vad som kan hända när systemet brister. Vi måste kunna granska det, prata om konsekvenserna och framför allt fråga oss vad som behöver förändras för att inte fler barn ska behöva bära trauman från sin barndom.

Det är därför jag berättar. Inte för att läsaren efter sista sidan ska tänka: ”Christoffer hade rätt.” Min förhoppning är snarare att man stänger boken och tänker: ”Hur kunde det bli så här – och hur ser vi till att det inte händer ett barn igen?”

Det är skillnaden mellan att vilja hämnas och att vilja förändra. Jag har aldrig trott att rätten att berätta min historia innebär rätten att berätta allt. Men jag tror heller inte att hänsyn till andra alltid innebär en skyldighet att vara tyst.

Tystnad skyddar inte alltid barn. Ibland är det just tystnaden vi måste våga bryta.